Festens troparion på kyrkslaviska:

Festens kontakion på svenska:

Denna gång samlades vi för att be Vigilia samt fira Liturgi med anledning av festen som brukar infalla ungefär i mitten på den Stora Fasta, nämligen Gudaföderskans Bebådelse; Ärkeängelns Gabriels glädjebudskap till Jungfrun Maria om att Hon skulle bliva havande och föda en son med namnet Jesus, Vilken skulle bliva stor och kallas den Högstes Son, samt att Herren Gud skulle giva Honom Hans fader Davids Tron.

Gabriels budskap till Maria var icke ett av tvång, utan snarare ett att av För likt huru Eva i Paradiset av fri vilja valde att äta den förbjudna frukten och så fjärma sig Gud, valde fritt så ock den heliga Jungfrun att mottaga ärkeängelns budskap vilket ju uppenbarade mysteriet om att Han som före alltid fötts av Gud Fadern skulle genom Henne komma att taga kött och så bliva människa. Därför kallar Kyrkan Henne för ”den Nya Eva” såsom Kristus kallas den ”Nya Adam”, då Hon ju närmat sig Gud på ett sätt ingen annan människa tidigare gjort eller någonsin i framtiden skall komma att göra, ty genom sitt andliga liv gjorde Hon rum för den Orymbare Guden i Sitt sköte och banade således väg för hela det mänskliga släktets frälsning.

Om detta mysterium skriver den Helige Johannes av Kronstadt:

”Huru hedrade äro vi inte alla, bröder och systrar, av Guds Sons förkroppsligande från den renaste Jungfrun; huru förhärligade, glada och tröstade äro vi inte! Gud är med oss: Han har blivit vår Förespråkare, Återlösare och Frälsare; Guds Moder har blivit vår Moder av nåd, vår Förebedjare, Försvarare och Beskyddare. Föreställ eder vad som skulle hava hänt med människorna om icke Guds Son hade nedlåtit sig på ett sådant underbart och välgörande sätt till oss syndare, som på grund av vår synd och fiendskap mot Gud förmörkats och fördärvats tusentals gånger om! Huru fattig skulle icke mänskligheten vara, huru ynklig, glädjelös och otröstlig med sina oräkneliga missöden!”

Och den helige Filaret av Moskva förklarar vikten av detta mysterium sålunda:

”Vad innebär detta? Vad betyder det att Guds Sons förkroppsligande föregås av ett tillkännagivande från himmelen, och att det inte bara förkunnas av Herrens suveräna vilja, utan också väntar på samtycke från Hans tjänarinna? Är då den Allsmäktige maktlös att handla utan förberedelser eller utan att invänta samtycke? Varför söker himmelen så innerligt efter dessa jordiska ord: ‘Se, jag är Herrens tjänarinna; ske med mig såsom du har sagt’? Ty dessa ord var nödvändiga såväl för Herrens Moders värdighet likväl för förkroppsligandet av Gud Ordet själv.

Ingen kan tvivla på att för att bli Herrens utvalda Moder krävdes det av henne, som skulle utväljas, den högsta förtjänst som kunna uppnås på jorden. Och i vad kan en fri och förnuftig varelses förtjänst bestå, om inte i sinnets rena och upphöjda strävanden och i viljans fria handlande? Dessa var nödvändiga för att Herrens moders värdighet skulle kunna befästas, bekräftas och uppenbaras i Jungfru Maria till vår glädje och uppbyggelse. Hennes oro vid ärkeängelns ärorika hälsning var en djupt ödmjuk själs känslorörelse. Att hon höll tillbaka denna oro i tyst begrundan var ett tecken på Hennes själs visdom, fasthet och stillsamma upphöjdhet. I frågan: ‘Huru skall detta ske? Jag vet ju icke av någon man.’ uppenbarades så ock en städse kärlek till oskuldens kyskhet. Och till sist, i det slutliga utropet: ‘Se Herrens tjänarinna, låt det ske med mig enligt ditt ord’, uttrycktes ju trons lydnad.”

Allraheligaste Gudaföderska, fräls oss!

Festens troparion på kyrkoslaviska:

Rättfärdige Simeons bön, sjungen på svenska:

I helgen samlades vi för att fira en av de tolv stora kyrkofesterna – Herrens framförande i templet. Vid denna högtid firar Kyrkan en viktig händelse i vår Herre Jesu Kristi jordeliv, vilken beskrivs i Lukasevangeliet andra kapitel (Luk 2:22-40). Enligt Mose lag (3 Mose 12) förbjöds en kvinna som hade fött ett barn av manligt kön att gå in i Guds tempel i 40 dagar. Efter detta uppehåll kom modern till templet med barnet för att offra till Herren tacksägelse och reningsoffer. Den Allraheligaste Jungfrun, Guds Moder, behövde icke rening eftersom Hon, utan att hava blivit befläckad, fött Kristus – Källan till renhet och helighet Själv. Dock underkastade Hon Sig lagens föreskrifter i djup ödmjukhet, på det att att Kristus, som Messias, inte skulle upphäva lagen, utan istället genom att underkasta Sig den så ock fullända den. Vid den här tiden bodde den rättfärdige äldsten Simeon i Jerusalem. Det hade uppenbarats för honom att han inte skulle dö förrän han fått se Frälsaren Kristus. På Helige Andes tillskyndan begav sig den fromme äldsten till templet just i det ögonblicket som Guds Allraheligaste Moder och den rättfärdige Josef, i syfte att uppfylla lagens rituella ceremoni, förde in Jesusbarnet dit. Gudabäraren Simeon tog då Kristus i sina armar och efter att ha tackat Gud uttalade han därav en profetia om världens Frälsare:

”Herre, nu låter Du Din tjänare hädan i frid efter Ditt ord, ty mina ögon hava sett Din frälsning, vilken Du har berett till att skådas av alla folk, ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna och en härlighet åt Ditt folk Israel.”

Vid templet befanns sig också den 84-åriga änkan och profetissan Anna, som städse vistades i templet och tjänade Gud både dag och natt genom fasta och bön. Liksom den rättfärdige Simeon, efter att ha närmat sig, prisade Herren och förtäljde om Gudabarnet till alla de som väntade på befrielse i Jerusalem.

Före Kristi Födelse levde alla rättfärdiga män och kvinnor i tro och väntan på den kommande Messias, världens Frälsare. Äldsten Simeon och profetissan Anna ses som de sista rättfärdiga personerna av det Gamla Testamentet, vilka räknades värdiga av Gud att i templet möta det Nya Testamentets Bärare, i vars Person den gudomliga och mänskliga naturen möts.

Ära vare Dig, o Gud, ära vare Dig!

Ära vare Gud i höjden och frid på jorden, bland människorna ett gott behag! Denna lördag och söndag berikades vi med välbesökta gudstjänster under vilka rådde endräkt i lovsång och bön till åminnelse av de heliga Fäderna vid det sjunde Ekumeniska Konciliet. Detta viktiga kyrkomöte ägde rum år 787 i Nicea och satte stopp för ikonoklasternas 50 år långa förföljelse av de Ortodoxa, då de med hänvisning till det andra budordet menade att ikoner icke borde vara tillåtna. Fastställandet av de heliga ikonerna som grundläggande för Ortodox tro var således icke allenast ett försvar av deras vördnad utan också av Inkarnationen i sig.

Så här skriver den helige Johannes av Damaskus i sitt första tal mot de som förkastade de heliga ikonerna:

”När den Okroppslige och Gestaltlöse, Ofattbare och Obeskrivlige och Omätlige, som i Sin upphöjda natur fanns i Guds gestalt, antog tjänargestalt och i denna begränsade Sig till fattbarhet och mätbarhet och tog på Sig en kropps prägel, då kan du måla Honom på en tavla och sätta upp Honom som tagit på Sig att bli synlig.”

Såsom Kristus är en ikon av Gud Fadern är helgonen en ikon av Kristus, och då vi alla äro skapta i Guds avbild, låtom oss likt de heliga söka likna Herren i allt, ty likt ingen annan skall Han så komma att skänka oss liv till evig tid. Amen.

Denna helg var full av gudstjänster och bön! Det började med Lekmanna-vigilia och Typika på lördagen och söndagen, sedan följde Vigilia och Den Gudomliga Liturgi till firande av Guds Moders Beskydd på söndagkväll och måndagmorgon, och till sist hanns det även med att utföra en lägenhetsvälsignelse!

Här kan man läsa en fin homilia av den helige Nikolaj Velimirovich om dagens fest: https://orthochristian.com/74338.html

Festens troparion:
Idag firar det saligt troende folket fest, i ljuset av din närvaros beskärm, o
Guds Moder. Medan vi betraktar Ditt allrarenaste anlete, säger vi ödmjukt: ”Bevara oss under Ditt beskydd, rädda oss från allt ont, genom Dina böner till Din Son, Kristus vår Gud, att frälsa våra själar.”

Allraheligaste Gudaföderska, förbliv beskydd, tillflykt och glädje för alla dem som enträget åkalla Dig, för likt ingen annans länder ju Dina heliga och allsmäktiga förböner till den ljuva frälsning som allenast går att finna i Din Son. Honom tillhör riket, makten och härligheten; städse, nu och alltid och i evigheternas evigheter. Amen.

I helgen samlades vi återigen för att fira gudstjänst tillsammans. Firandet gällde den allraheligaste Gudaföderskan och ständiga Jungfrun Marias födelse. På fredagkväll förättades lekmanna-vigilia, sedan följde Den Gudomliga Liturgin på lördagmorgon, och till sist samlades vi även på söndagen för typikaläsning och firande av Guds Moders föräldrar, de heliga och rättfärdiga Joakim och Anna

Joakim och Anna led av barnlöshet då Anna var ofruktsam, något som på den tiden ansågs vara en påföljd av synd, och på grund av detta fick de utstå hån och förakt. I stor sorg vände de sig till Gud genom fasta och bön, och vår människoälskande Herre förlänade följaktligen sina anfäder att, trots sin höga ålder, giva födsel till Henne som, städse bevarande sin jungfrulighet, i sin tur kom att i köttet giva upphov till Honom som nu hela skapelsen ju fröjdar sig över – Allas vår Herre, Gud och Frälsare Jesus Kristus, världens Förlossare, Vilken icke låter någon komma på skam som tager sin tillflykt till Honom, ty Han varder Kärleken Själv.

Festens troparion (Ton 4):

Din födelse, Gudaföderska och Jungfru, / har förkunnat glädje för all världen, / ty från Dig framstrålade Rättfärdighetens Sol, / Kristus vår Gud. / Då Han löst förbannelsen, gav Han välsignelsen / och då Han tillintetgjort döden, // skänkte Han oss evigt liv.

Allraheligaste Gudaföderska, fräls oss!