Dagens prokimena och epistelläsningar (Gal 2:16-20, Gal 5:22-6:2)

Sannerligen är det tillbörligt (hymn till Guds Moder):

Denna söndag samlades vi lekmän åter i bön och lovsång vilket sedan åtföljdes av gemensam måltid och gladlynt umgänge. Kyrkan firar denna dag ärovördige Ioannicius den store. Helige Ioannicius föddes i Bithynien år 752. Som ung blev han inkallad till militartjänst i den kejserliga armén, dock längtade hans själ efter det monastiska livet och efter sin 6 år långa karriär inom militären försakade han världen och sökte sig istället till ett kloster. Efter några i kloster letade han sig ut i vildmarken för att leva som eremit, men återvände på ålderns höst till det cenobitiska klosterlivet då han avsomnade år 846 som munk i Antidievklostret. Allt som allt spenderade helgonet 70 år av sitt liv i asketisk strävan och uppnådde sålunda en hög och fulländad andlighet, varande genom Guds nåd i besittning av profetians gåva. Helgonet hade även förmågan att göra sig själv och andra osynlig, vilken han en gång använde med syftet att befria Grekiska fångar, förande dem ut till frihet utan att deras fångväktare uppmärksammade det. Gift och eld, vilka vedersakare försökte dräpa honom med, visade sig verkningslösa, då helgonet förblev oskadd, och det var även känt, som vi ju hör i många av helgonens liv, att vilda bestar och rovdjur icke anföll honom, utan lämnade honom istället ifred. Detta eftersom han, såsom helig, trätt in i det förhållande med djuren och skapelsen som ju Adam och Eva erfor i Paradiset.

Ärovördige Ioannicus Den Store läste såsom de flesta munkar ständigt Psaltaren, dock lärde han sig den helt utantill. Under hans läsningar brukade han infoga en bön mellan psalmverserna, denna bön har blivit bevarad ända till vår tid. Den är del i avslutet på den lilla sena kvällsgudtjänsten och förekommer även i slutet på kvällsbönerna. Den lyder:

”Fadern är min förtröstan, Sonen min tillflykt, den Helige ande mitt beskydd; Heliga Treenighet, ära vare Dig!”

Här kan man även läsa en mycket bra text om varför just Psaltaren är en av Bibelns viktigaste böcker, vilken är skriven av helige Athanasios den Store.

Ärovördige Ioannicus, bed till Gud för oss!

Denna söndag samlades vi för att be Vigilia och Typika till firande av Kristi Uppståndelse samt de heliga martyrerna Sergius och Bacchus. Sergius och Bacchus var högt uppsatta militärer i den romerska armen under kejsare Maximianus (år 284-305). De uppmanades frambära offer till de romerska gudarna efter de blivit påkomna vara Kristna, men vägrade ihärdigt. För detta blev de iklädda kvinnokläder och järnkedjor fästes runt deras halsar på det att de skulle ledas genom staden för att undfå skymf och gyckel av folket. Sedermera avrättades Kristi tappra kämpar av guvernören Antiochus, en kände föraktare av Kyrkan, vilken de gjort rasande med sina ståndaktiga och trofasta ord: ”Att leva, det är för oss Kristus, och att dö, det är för oss en vinning.”

Till martyrernas ära hörde vi således vid dagens epistelläsning:

”Dessa som genom tron besegrade kungariken, utövade rättfärdighet, fick löften uppfyllda, täppte till lejons gap, släckte kraftig eld, undkom svärdsegg. De var svaga men blev starka, de blev tappra i strid och drev främmande härar på flykten. Kvinnor fick tillbaka sina döda genom uppståndelse. Andra torterades och accepterade ingen befrielse, för att de skulle få en bättre uppståndelse. Och andra fick utstå hån och gisselslag, och dessutom bojor och fängelse. De blev stenade, söndersågade, satta på prov, dödade med svärd. De gick omkring i fårskinn och getskinn, led brist, blev plågade och misshandlade. Dessa som världen inte var värdig att hysa. De irrade omkring i öknar och på berg, och i grottor och hålor på jorden. Men alla dessa som har fått vittnesbördet genom tron, fick inte det som var utlovat. Gud har på förhand utsett något bättre åt oss, för att de inte skulle bli fullkomnade utan oss. Då vi nu har en så stor sky av vittnen omkring oss, låt oss lägga av allt som tynger och synden som så lätt snärjer oss, och löpa uthålligt i det lopp vi har framför oss, och se på Jesus, trons upphovsman och fullkomnare, som på grund av den glädje som låg framför Honom uthärdade korset utan att bry sig om smäleken, och som satte sig på högra sidan om Guds tron.” (Hebr. 11:33 – 12:2)

Guds heliga martyrer Sergius och Bacchus, bedjen till Gud för oss!

Inspelning från gudstjänsten av hymnen ”O, Du Enfödde Son” som gjorts någorlunda förskönad i efterhand:

Denna helg samlades vi i bön på både lördagkväll och söndagmorgon, sjungande i våra hjärtan och med våra läppar till firande, icke enbart av den helige Johannes Förelöparens avelse, utan så ock av Kristi heliga och ärorika Uppståndelse, då ju varje söndag onekligen är en liten Påsk!

I söndagens Epistelläsning fick vi således höra de vackra orden av helige Aposteln Paulus:

”För Gud som befallde ljus att lysa fram ur mörkret, han har lyst upp våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet i Jesu Kristi ansikte ska stråla fram. Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den överväldigande kraften ska vara från Gud och inte från oss. Vi är trängda på alla sidor men inte utan utväg, rådvilla men inte rådlösa, förföljda men inte övergivna, nedslagna men inte förlorade. Vi bär alltid Herren Jesu död i vår kropp, för att också Jesu liv ska uppenbaras i vår kropp. För vi som lever utlämnas ständigt åt döden för Jesu skull, för att också Jesu liv ska uppenbaras i vår dödliga kropp. Så är nu döden verksam i oss, men livet i er. Men då vi har samma trons ande, som det står skrivet: Jag trodde och därför talade jag, så tror också vi, och därför talar vi. Vi vet att han som har uppväckt Herren Jesus, han ska också uppväcka oss genom Jesus och ställa fram oss tillsammans med er. För allt sker för er skull, för att nåden genom att komma allt fler till del ska få tacksägelsen att flöda över till Guds ära.” (2 Kor 4:6-15)

Heliga Elizabeth, Sakarias och Johannes bedjen till Gud för oss!

Den 27:e/14:e september firar Kyrkan Korsets Upphöjelse och därav samlades vi för att förrätta lekmanna-gudstjänsterna Typika på fredagsmorgonen samt Vigilia på torsdagkvällen innan.

Just dessförinnan Slaget vid milviska bron skådade helige Konstantin den Store ett kors i himmelen tillsammans med frasen: ”I detta tecken skall du segra”. Helige Konstantin kom därpå att besegra Maxentius, kejsare över Romerska rikets västra del, och efter att ha besegrat även Licinius blev han år 324 rikets envåldshärskare. Med sitt anammande av den Kristna Tron satte helige Apostlalike Kejsaren Konstantin följaktligen så ock stopp för den trehundra år långa förföljelsen av Kyrkan. Tillsammans med sin mor heliga Helena gav sig kejsaren därefter ut för att upphitta det Dyrbara och Livgivande Korset. Då tidigare kejsare upprättat hedniska tempel vid viktiga Kristna platser lät man nu på tips av en hebreisk äldste vid namn Judas riva helgedomen i Jerusalem dedikerad till gudinnan Venus och fann där Herrens Grav och inte långt därifrån tre stycken kors, överskriften gjord på Pontus Pilatus beordran samt de fyra spikar som hade genomträngt Herrens Kropp. För att urskilja vilket kors som var Herrens lät den rådande patriarken av Jerusalem, helige Makarios, en död kropp beröra de tre korsen. När Herrens Kors blev berört uppväcktes den döde genast till liv. Det Sanna Korset var nu funnet och blev upphöjt på det att folket i Jerusalem med vördnad skulle kunna falla ned inför det. Äldsten Judas blev sedermera döpt och fick namnet Kyriakos och kom senare att lida martyrdöden i Kristi namn.

Festens kontakion (ton 4):

Kriste, Gud, Du som frivilligt uppsteg på Korset; skänk Din barmhärtighet åt Din nya hjord, som uppkallats efter Dig! Gläd med Din kraft de rättrogna kristna i det Du giver dem seger över motståndarna. Må de hava Ditt skyddsförbund, fridens vapen, det oövervinnerliga segertecknet.

Må vi som Kristna aldrig glömma att vi alltid går förlustiga om vi segrar genom något annat än Korset.

Herre, förbarma Dig!